Då är det visst julafton igen! Har slagit in alla paket, pyntat huset och klätt granen. Nästan all mat är klar så imorgon blir nog en ganska lugn dag. Har planerat att kanske hälsa på mormor och Dana i Torsby under eftermiddagen/kvällen, eller om jag tar det på juldagen :)

 

Slänger upp en bild på gänget som var med på SSU:s julbord förra veckan. Söt bild, även om jag fick en snöflinga mitt i leendet och ser ut som en kanin...x) Nu ska jag sova, god jul och gott nytt (val)år på er!

Imorgon är det julafton. Den högtid jag älskar mest av alla svenska högtider. Den dagen som alltid har varit helt magisk, men jag kan inte njuta av det hela. Allt jag vill är att åka bort härifrån.

 

Jag förstår inte varför min familj inte respekterar det jag väljer. De skämtar om allt, hela tiden, till en nivå som för mig är långt bortom min egna "moraliska gräns", om ni förstår. Vissa saker skämtar man om, andra inte. När jag ber dem sluta så blir de sura. Sen tar det inte lång tid förrän de skämtar om det igen. Jag ber dem sluta,  de lyssnar aldrig. 

 

Kanske är jag för känslig. Vad vet jag. Jag bara känner hur jag hellre vill sitta ensam i lägenheten än att vara här. Ska dra till byn med pappa snart, låta ilskan och besvikelsen rinna av mig. Pappa förstår, det har han alltid gjort. Han är den enda som verkar förstå mig här. 

Hoppas att ni där ute har en bättre dag än vad jag har. Puss på er, och tack för att ni finns ♥

Livet går vidare. Det var synd att jag var tvungen att behöva säga upp kontakten med T, antog att vi kunde fortsätta vara vänner/bekanta whatever, men obviosly not. Jag kan inte vara medben underbar kille som gör mig till den lyckligaste tjejen i världen, och samtidigt ha ett ex som ringer var och varannan dag för att berätta hur mkt han saknar mig och ber om en andra chans. Jag har försökt förklara läget, att hans chanser är utnyttjade och att det aldrig kommer bli jag och han igen. Det är klart att det är svårt att lämna 3 år av ens liv bakom en bara sådär, men jag har gått vidare.

 

Jag blir å andra sidan förvånad över att det inte gör ont. På ett sätt känner jag mig lättad över att kunna lägga allt bakom mig helt och bara blicka framåt. Det är något jag inte kunnat förut, tänka på framtiden och låta tankarna leka. Låta fantasin flöda, fundera över hur många barn jag kommer få, vilken färg mitt framtida hus kommer att ha.. Jag har saknat det, mycket mer än vad jag faktiskt börjat inse! För första gången på flera år så ser jag positivt på framtiden, det känns inte längre så jobbigt att jag måste "ta en dag i taget". Jag är glad, jag mår så otroligt bra!

 

Tydligen så ska vi på julbord imorgon, jag och A :3 SSU har tydligen någon julavslutning och vi ska dit och äta gratismaat. Julbord dessutom! Sjukt gott!

Igår träffade jag en av hans två bröder, som har två av de mest underbara sakerna i hela världen...... En rottweiler och 6 veckor gammal bebis!!!!! Höll på att dö av gulligull och visste inte vilken jag skulle gosa med! Åhhh, sjukt trevlig var hans bror också! :D Känns jättebra, alltalltallt!

 

Jag svävar på moln och kommer nog sluta skriva så mycket om min babe, eller inte ;) Det pirrar i magen, jag hoppas att ni överlever allt puttinutt! Jag vill dela med mig, blunda eller håll för öronen om ni inte pallar haha :D

Fööör nu äre så att jag är så glad att jag typ sprängs om jah inte får ur mig lite av det :') 

Cheers!

 

Gårdagen förtjänar minst sagt ett blogginlägg. Ska försöka summera dagen så gott jag kan, även om de ord jag skriver inte kan bli mer än några meningar. Känslorna - glädjen, kärleken och lyckan - det är något som mina ord aldrig kommer lyckas beskriva, oberoende av kvantiteten.

 

Dagen började med ett sista handledarmöte i CBGAGA-kursen. Jag och Frida skulle få reda på resultatet av den rapport vi lämnade in för någon vecka sedan. Det kunde inte ha gått bättre, båda två var nog lika chockade över hur otroligt mycket positiv kritik som vi fick av läraren. Vi var väl ganska säkra på att vi skulle bli godkända, men all uppmuntran och feedback som vi fick gjorde att jag och Frida gick därifrån med (antagligen) de största leendena i hela Karlstad. 

 

Efter det väntade några timmar programmering. Klockan 5 begav vi oss hemåt, varpå jag snabbt packade en väska för att dra till min snos. När jag kommer hem till honom lite drygt en timme senare så möter jag en syn som jag aldrig förr har skådat. Tända ljus, dukat bord, och en härlig doft av nylagad middag. Han hade köpt ett särskilt vin för just den här kvällen (som för övrigt var galet gott!) och efter maten så värmde han glögg till oss båda. Gissa om jag svävar på moln eller?! Jag har aldrig varit med om att en kille ansträngt sig såhär för mig förr, och jag har absolut inga problem med att bli lite van det ;) 

 

Något senare begav vi oss mot Museet där ett evenemang, Eldkonst, skulle äga rum. Frida och Martin väntade på oss där, och kvällen blev över min förväntan! I skuggan av eldkonstens lågor stod vi och frös (fast inte så mycket, både jag och Frida hade våra privata element som snällt höll om oss ♥) och såg på hur olika skulpturer brann i mörkret. Vi skrattade mycket och en förträffligt bra kväll. 

 

Nu på morgonen har det också varit sjukt mysigt. Vaknade av en pipande hund, haha. Fast så söt som hon är så är det inte så jobbigt att klä på sig och gå ut i regnet för en morgonpromenad ♥ Min nyckelknippa har precis blivit större, och mitt hjärta kan inte sluta slå i ultrarapid. Jag älskar livet, jag älskar nuet, och jag har även höga förhoppningar om framtiden.

 

Och vet ni vad? I'm on top of the world - hey! ♥♥♥

 

 

 

Finaste Nova ♥

 

Jag vet inte hur många som har fått reda på det, så tänkte skriva lite om det här faktiskt. Det här är sådant som kommer ut fort, å andra sidan, men jag har ändå inte berättat det för många eftersom det gjort alldeles för ont att prata om det.

 

Efter 3,5 år tillsammans med T så har vi gått skilda vägar. Det gör ont i mig när jag tänker tillbaka på alla de underbara stunder vi haft med varandra, alla gånger vi bråkat, blivit sams igen...

Nu i efterhand, några veckor efter att det tog slut, så kan jag ändå tänka klart. Det är bäst såhär, vi var inte menade för varandra helt enkelt. Jag har gråtit hela nätter, kväller, dagar. Men jag har även kommit till insikt att det finns mer i livet än bara han, att jag har en hel hop med underbara vänner. Det är sånt man inte riktigt lägger märke till lika bra när man alltid ändå har någon vid sin sida. Tyvärr så är det så, men jag är så otroligt överlycklig att ha er alla vid min sida, glöm aldrig det.

 

Mitt liv går vidare. Det här är definitivt det svåraste jag någon gång gått igenom, rent känslomässigt. Men det är bara att ta lärdom av det hela och resa sig upp igen. Min väg går bara uppåt nu, jag är påväg att bli glad igen, mycket gladare. Under dessa svåra veckor så har det väl hänt vissa saker som jag inte riktigt hade trott skulle hända, eller planerat för den delen.

 

Det känns bra nu, jag mår faktiskt bra. Främst av allt så vet jag att jag snart kommer bli lycklig igen, riktigt riktigt lycklig. Vi får se vad som händer, jag tar ett steg i taget, lever i nuet.

Nu ska inte alla tro att jag är ett värsta trainwreck här, för så är inte fallet. Jag skriver det här inlägget idag eftersom jag vet att jag har kommit en bra bit på vägen, jag har börjat bearbeta det hela, och trots att det kommer ta ett bra tag innan alla känslor försvunnit för T, så kan jag säga att de starkaste redan är borta. Det förvånar mig lite hur fort det gått, men antagligen så var det så att det var jäkligt smärtsamt och jobbigt en period, och att jag lät mig gråta, jag lät mig tycka synd om mig själv.. Att det var just själva sorgen som lät mig gå vidare. Jag har sörjt nog, nu är det dags att bli glad igen. Riktigt jäkla glad.

 

Tack igen, alla underbara vänner. Ni är guld värda <3