Jag har hoppat av civilingenjörsutbildningen. Jag försökte och gjorde mitt bästa men det räckte inte till. Narkolepsin blev för jobbig tillslut, så att antalet underkända tentor vägde över antalet godkända.

Jag har lämnat in en sen ansökan till ämneslärarprogrammet gymnasieskolan med huvudämnet matematik. Jag försöker hålla fast vid en halvdiffus liten dröm att bli speciallärare inom matematik. Inga reserver de senaste två åren så det bådar gott.

Jag har ingen lägenhet. 

Jag har inte en aning om hur jag ska lyckas finansiera mina studier. Eftersom jag kuggade mer än dryga 40% av 60 hp så är jag inte längre berättigad studiestöd av CSN. För att åter igen ha rätt till studiestöd måste jag klara två kurser på sammanlagt à 15 hp. 

Jag har tre obetalda räkningar på sammanlagt 1000 kr, där den ena passerade förfallodatum 22 juni. De resterande två förfaller 10:e respektive 11:e juli.

Jag har 50 kr på kontot och några enkronor i plånboken. 

Jag har ringt soc men de har runt två-tre veckors handläggningstid. Eftersom jag inte haft någon tidigare anställning i över 6 månader så är jag inte heller berättigad a-kassa.

Jag har inte föräldrar eller syskon som besitter en såpass god ekonomi att de kan hjälpa mig med räkningarna.

Jag har inte en blekaste jävla aning om hur jag ska ta mig ur den här situationen. Jag ska snart slänga upp all kurslitteratur på blocket, riktigt billigt, och hoppas att någon nappar snabbt. 

 

Efter all jävla skit jag har gått igenom så tycker jag faktiskt nästan att jag förtjänar lite lugn i min tillvaro. Det är så otroligt energikrävande att alltid behöva kämpa för vad man tror sig vara en självklarhet, att kämpa för att kunna betala de viktigaste räkningarna och försöka få hjälp att leva ett drägligt liv. Jag orkar knappt gå upp på morgonen, jag orkar knappt med mig själv som narkoleptiker.

Varje dag är en kamp för sig, och det går inte att förklara med ord hur otroligt påfrestande och jobbigt det faktiskt är. Nånstans däremellan ska jag försöka ta hand om mitt liv också, försöka få tag på en inkomst och ha en sysselsättning. Det är inte lätt. 

 

Jag är 22 år gammal och är trött på allt vad livet innebär. Hade det inte varit för mina underbara vänner och familj så hade jag inte suttit här idag. Att leva med narkolepsi är svårt, och det blir bara svårare då symptomen blir starkare för var dag som går. Jag är rädd för jag vet inte vart det ska leda eller när det ska sluta eskalera. Men jag är så otroligt tacksam för att ni finns, att ni orkar med mitt ständiga tjat om hur trött jag är och tröstar mig när jag mår som sämst. Och jag vet att jag ofta vill ge er världens eloge för er insats, men jag är så tacksam att ni väljer att stanna hos mig och hjälpa mig kämpa vidare.

 

Tack för att ni tror på mig när jag inte orkar göra det, älskar er alla ♥