Jag vill be om ursäkt till alla mina vänner för att jag alltid klagar över att jag är så trött. Det här är så jobbigt. Det tär på mig mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Jag mår inte bra, jag är inte glad. Mitt liv känns så otroligt ovärdigt just nu, och jag har väldiga problem med hur jag ska hantera det hela.

 

Det gör så ont i mig när jag tänker på hur mycket ni har fått stå ut med och även får stå ut med varje dag. Hade det inte varit för er så hade jag aldrig klarat av att gå klart gymnasiet. Ni är helt underbara, och bara tanken på hur jobbigt det måste vara att umgås med mig gör mig så ledsen. Jag förstår inte hur ni orkar vara med en person som alltid är trött och alltid klagar på att den är trött. 

 

Skolan går åt helvete. Jag sitter hellre hemma och försöker läsa igenom föreläsningsanteckningar som jag inte fattar något av än att be om hjälp. Jag vill inte be om hjälp längre. Jag känner mig som en börda, som en jävla cancersvulst som bara är ivägen. Men jag är väldigt säker på att jag inte klarar av det här. Om det ska fungera för mig så måste det ske något mirakel eller nåt. Min nya medicin måste komma den här veckan, och så måste den fungera utmärkt. Sen så måste det gå bra för lärarna att jag delar upp tentorna i flera etapper så att jag slipper sitta och rulla tummarna de sista timmarna för att jag inte förstår vad det står. Chansen att alla pusselbitar ska passa är med andra ord väldigt liten.

 

Mina tankar går mot framtiden.. Hur ska jag kunna arbeta? Hur ska jag någonsin lyckas få ett jobb, där jag kan arbeta utefter vad narkolepsin tillåter? Jag fattar ingenting. Allt känns så jävla omöjligt. Allt känns så jävla åt helvete. Försäkringspengarna kommer fan aldrig heller. Är skyldig typ alla jag känner pengar. Fattar inte hur allt ska klaffa. Hela livet är som ett garnnystan och jag har ingen aning om vilken ände jag ska börja i.

 

Nej usch. Jävla hopplöshet.