Snart så...

Idag lyckades Tamir få tag på wifi när de lämnade in bilarna på ett Nissan service-ställe. Blev inte mer än att prata lite över facebook, men vi hann väl få några ord sagda. Den ena bilens bakvagn krånglar och den andres kylare, så den kokar hela tiden typ.. Ska man åka runt 800 mil med en bil så borde man kolla att den klarar av den INNAN man åker, eller?

Saknar honom så otroligt mycket. Har mobilen med mig vart jag än går ifall han skulle ringa, skicka sms eller skriva på fb. Är konstant orolig för att något ska hända. Just nu är de i en ganska stor stad i Ryssland strax ovanför Kazakstan. De har lite drygt 400 mil kvar och har alltså kommit halvvägs. För första gången sedan avfärd ska de ta in på hotell för att sova i en säng en hel natt istället för att skifta och sova någon timma i passagerarsätet.

Tänk om något skulle hända, vad skulle jag göra då? Fyrahundra jävla mil bort.. Tanken skrämmer mig. Inte konstigt att bruden med narkolepsi knappt kan sova. Ironiskt nog är det sant.

Men snart är det den femtonde Augusti, och då får jag äntligen se honom igen. Längtar!!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0