Kämpar...

Hade precis avslutat en timmas styrka, ska dricka fylla på vattenflaskan innan nedkylning och stretch så börjar Totte pipa och vill ut och gå... tog därför en snabb joggingtur med honom istället, haha. Måste säga att jag faktiskt är liiite stolt över att jag klarar av att motså sötsaker, orkar gå upp på morgonen och promenera innan frukost, och lyckas tvinga mig till det där jobbiga stykepasset på kvällen. Till skillnad från förut så är inte målet att gå ner i vikt, utan att bara må bättre genom att skapa nya rutiner. Har alltid varit en rutinmänniska...
 
Passar på att varna spydiga och högfärdiga människor om texten nedan: Vill du inte läsa mitt ständiga tjat om narkolepsin? Läs då inte längre än hit :)
Visst, vissa kanske tycker att det inte är någon stor grej att röra på fläsket ynka två gånger om dagen, men när det är svårt att ens resa sig ur sängen på morgonen så är det ju ändå en vinst i sig att ens knyta träningsskorna och gå i några minuter. Det är så svårt för mig att förklara hur trött jag egentligen är, för jag vet ju själv hur det var innan jag fick sjukdomen. Minns en gång när jag var på ett spelkonvent och hade hållt mig vaken hela helgen. Jag var så trött att hela magen vred sig, blev illamående och svimfärdig. Trots det så var själva tröttheten då inte ens i närheten av vad jag numera upplever dagligen. Det känns som att jag aldrig riktigt vaknar upp från sömnen, vilket gör att jag ständigt måste tvinga mig själv till att göra normala vardagssysslor som är en baggis för alla andra. Den ständiga yrseln, grumliga ögon, avdomnande fingrar och koncentrationssvårigheten.. Det är jobbigt. Och jag vill inte klaga eftersom jag vet att jag är sjukt lyckligt lottad som ändå har kommit undan såpass väl. Många fler där ute har det bra mycket värre, men ibland så måste även jag rensa hjärnan. Jag vet att folk nästan aldrig orkar lyssna, jag vet att folk alltid drar en massa förutfattade meningar. Hela min livsstil är numera anpassad efter min sjukdom, narkolepsin, och jag är så jävla lycklig att jag faktiskt klarar av att leva med den. Så fort jag fått diagnosen på papper så får jag bättre medicin, och förhoppningsvis skadestånd från staten samt pengar från livsförsäkringen. Då kommer allt bli så sjukt mycket bättre, och framförallt lättare. Mina föräldrar kommer inte behöva betala min medicin som går på 1500 i månaden (prisa staten för högkostnadsskydd). Nu ska jag sluta vara så självcentrerad och lämna över mitt liv till tv-soffan. 
 
Cheers!
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0